Just nu är det ett förbannat tjat om Quentin Tarantinos nya film
Inglorious Basterds. Jag hade tyckt det var okej om inte alla var så odelat positiva. Såg själv filmen för några veckor sedan men har inte kommit mig för att skriva om den. Jag skall förklara varför.
Har aldrig varit något stort Tarantino-fan. Han är för actionfilmen vad Tim Burton är för sagofilmen. Deras filmer bygger snarare på det visuella än själva handlingen. Platta karaktärer, dålig story och mediokra budskap döljs under en glättig yta av stilistiskt våld (eller som i Burtons fall sagoestetik). Likadant är det med Inglorious Basterds.
Ett hårdnackat gäng actionpartisaner, the Inglorious Basterds, skalperar och slaktar tyskar under slutet av Andra världskriget. Med poserande musik och foto försöker Tarantino som vanligt efterlikna Sergio Leones mustiga stämningslandskap. Det blir snarare parodiskt.
Det sämsta med filmen är nog budskapet, såvida det ens finns något. I biosalongen skrattade publiken högt efter scenen där en bar full med nazister fullkomligt rensas på allt liv. Som vanligt är det okej att slakta nazister till vilken grad av grymhet som helst. Och dessutom att skratta åt det. Nazister var ju inte människor, utan bestar. Man får en nästintill euforisk känsla i slutscenen där en hel biosalong med nazister köttas ihjäl av k-pist-ratatan och eldsflammor.
Tarantino och många andra filmskapare gör det lite väl enkelt för sig genom att skildra nazister så svartvitt. De som utgjorde och stöttade tredje riket var människor, precis som oss. Regissören kunde ha valt att skildra de otäcka men intressanta mekanismer som driver människor till att stötta förtryckarregimer och massmord. Istället tar han den enkla vägen och spär på myten om att nazister var bestar, bestående av ren och skär ondska.
En del menar att Hans Landau (Christian Waltz) skulle vara en mänsklig nazist, med ett djup i sin karaktär. Jag har svårt att se det - visst, skådepeleriet är bra och Landau har en viss bredd i intressen. Han förvånar oss genom att vara lite "witty and gay" och dessutom ha ett brett språkregister. Ändå blir han något av en karikatyr.
För att nämna några andra störningsmoment i filmen (eftersom så få andra är beredda att erkänna dess brister): Brad Pitts karaktär är överspelt, dialogen är konstlad och poserande utan att vara originell, det finns hål i handlingen som inte förklaras (hur lyckas den judiska flickan ärva en biograf utan att någon misstänker något? Vem var hennes faster?)
Några översvallande recensioner:DNAftonbladetExpressenCiné.seNågra kritiska recensioner:Nerikes AllehandaSydsvenskan